Avgränsning mot och samarbete med den psykiatriska vården

Personal inom såväl socialtjänsten som på LVM-hemmen och inom den psykiatriska vården möter i sin verksamhet missbrukare med psykiska störningar. För att klargöra ansvaret för varje verksamhetsområde och för att undvika dubbelarbete, rundgång för klienterna och inadekvata åtgärder krävs ett väl utbyggt samarbete. Samarbetet ökar också förutsättningarna för en diskussion om vilka mål som är realistiska och rimliga för den enskilde. Bristande samarbete kan ofta förklaras av olikheter i utbildning och arbetskultur, orealistiska förväntningar hos socialtjänsten och den psykiatriska vården samt oklar ansvarsfördelning. Gemensamt formulerade samarbetsavtal mellan socialtjänsten, den psykiatriska vården och företrädare för den vård som ges med stöd av LVM kan vara en framkomlig väg för att råda bot på sådana brister. Primärvårdens ansvar framgår av 5 § HSL. Enligt Socialstyrelsen utgör primärvården tillsammans med socialnämnden (motsvarande) och LVM-hemmet på orten den naturliga basen för ett fördjupat samarbete kring missbrukare med psykisk störning. Vid behov kan annan specialistkompetens anlitas.

Socialstyrelsen vill i det sammanhanget erinra om bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100), SekrL, om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter, i de fall samarbetet avser uppgifter om enskilda personer. Sekretess gäller för uppgift om enskild inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller honom närstående lider men (7 kap. 1 och 4 §§ SekrL). Den enskildes samtycke måste därför normalt inhämtas för att uppgifter som omfattas av sekretessen skall kunna lämnas ut. Bestämmelser om begränsningar i sekretessen finns bl.a. i 14 kap. 2 §. Sekretessen är inget hinder för att lämna uppgift från en myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet om någon som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, om det behövs för att personen i fråga skall få vård och behandling. Detsamma gäller för uppgift om gravid kvinna, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet (14 kap. 2 § sjunde stycket).