Vårdbehovet kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt

Normalt tillgodoses den enskildes vårdbehov på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen. En av förutsättningarna för vård enligt LVM är att möjligheterna att tillgodose missbrukarens behov av vård i frivillig form är uttömda eller har befunnits otillräckliga. Frivillig vård skall dock inte automatiskt väljas om missbrukaren samtycker till sådan vård. Om det, trots samtycke, finns anledning att ifrågasätta att vården inte går att genomföra, skall socialnämnden göra en bedömning av om missbrukaren har tillräcklig vilja och rimlig förmåga att fullfölja behandling i frivillig form (prop. 1987/88:147, s. 52).

Alla möjligheter till frivillig vård behöver dock inte ha varit prövade i praktiken, men missbrukaren måste ha fått erbjudande om, och varit med att diskutera, vårdformer som har bedömts passa just honom, innan det kan slås fast att han är omotiverad för annan vård eller att andra insatser bedöms otillräckliga. Regeringsrätten prövade år 1990 frågan (RÅ 1990 ref 10) och fann i det aktuella fallet att förutsättningar för tvångsvård inte förelåg, eftersom den enskilde förklarat sig villig att genomgå behövlig vård och inte hade erbjudits vård i frivillig form för sitt narkotikamissbruk, så som förutsattes vid tillkomsten av LVM. Om den enskildes vårdbehov kan tillgodoses med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, eller LVU, har dessa lagar företräde framför LVM.

Det kan förekomma att en missbrukare accepterar vård på ett särskilt angivet behandlingshem men vägrar vård på det eller de hem som socialnämnden föreslår. Om det egna valet av behandlingsalternativ står i rimlig proportion till missbrukarens förmåga att tillgodogöra sig vården och alternativet inte väsentligt ökar nämndens kostnader, har han rätt att välja behandlingshem och behandlingsform. I förarbetena till socialtjänstlagen fann föredragande departementschef det självklart att, om det finns flera alternativ till insatser, det slutligen måste vara klienten som också gör valet (prop. 1979/80:1 Om socialtjänsten, s. 209). Regeringsrätten har i ett mål (RÅ 1991:97) om en missbrukares val av behandlingsform åberopat sin tidigare praxis i liknande fall och därvid funnit att den enskildes val i princip bör vara avgörande. I det aktuella fallet ansågs inget av alternativen olämpliga och det som klienten önskade inte så kostnadskrävande eller i övrigt så svårt att genomföra för kommunen att det inte kunde komma i fråga. Det aktuella målet gällde ett bistånd enligt 4 kap 1 § SoL i form av frivillig vård på behandlingshem. Det vilar emellertid på nämnden att bedöma om det alternativ missbrukaren själv har valt kan antas tillgodose hans vårdbehov och hans förmåga att fullfölja vården där