Huvuddragen i LPT

För att psykiatrisk tvångsvård skall komma i fråga skall tre förutsättningar vara uppfyllda.

Tvångsvård får enligt 3 § LPT endast ges om

patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbarligen saknar förmåga att ta ställning till frågan.
Hänsyn skall också tas till om patienten är farlig för andras hälsa eller personliga säkerhet.

Det är således patientens eget vårdbehov, inte omgivningens bedömning av behovet, som är avgörande för om psykiatrisk tvångsvård är tillämplig. Syftet med tvångsvården är att häva ett krisläge så att patienten frivilligt kan medverka till fortsatt vård. Patienten skall behandlas med respekt för sitt självbestämmande och sin integritet. Så snart som möjligt skall en behandlingsplan upprättas i samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd också ske med patientens närstående. Behandlingen skall så långt som möjligt ske i samförstånd med patienten och vara inriktad på ett aktivt deltagande i en positiv och engagerad miljö. Alternativa, frivilliga vårdformer skall övervägas både inför ett beslut om tvångsvård och fortlöpande under tvångsvårdsperioden. Patienten har också enligt lag rätt till en stödperson utöver det professionella medicinska/psykiatriska stödet.