Socialnämnden inleder utredning

Socialnämndens utredningsskyldighet regleras i 11:1 § SoL och 7 § LVM. Socialnämndens skyldighet att utan dröjsmål inleda utredning om nämnden har fått kännedom om en missbrukares allvarliga situation framgår av bestämmelsen i 11:1 § SoL. Enligt 7 § LVM skall nämnden inleda utredning när det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Nämndens prövning måste därför inriktas på huruvida det kan föreligga skäl för tvångsvård. Om det vid en första bedömning framkommer att det inte kan föreligga förutsättningar för tvångsvård enligt 4 § LVM, får inte utredning inledas mot den enskildes vilja.

Ett LVM-ärende kan initieras genom att t.ex. en anhörig vänder sig till socialnämnden. I specialmotiveringen till 7 § LVM (prop. 1987/88:147, s. 94) görs en hänvisning till motiven till 10:1 Sol (egen ändring) (prop. 1979/80:1, del A s. 562) som bl.a. anger följande: "En viktig bedömning, som dock alltid bör göras innan utredning sätts igång, är huruvida de sakförhållanden som har påkallat utredningen kan leda till någon åtgärd av nämnden. Utredning bör alltså inte vidtas om det redan från början står klart att nämnden inte kan eller bör vidta några åtgärder."

Även om situationen inte är så allvarlig att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård kan socialnämnden inleda utredning om den enskilde samtycker till det. Vid en sådan är emellertid bestämmelserna i LVM om bl.a. läkarundersökning och polishandräckning inte tillämpliga.